905 bilder, sju länder, jättemånga italienare, massa tågresor och för många offentliga toaletter senare är vi hemma från tågluffen. Det känns bra. Borta fruktansvärt bra, kul, underbart - wonderful och härligt, men hemma bäst, tänkte jag när jag igår eftermiddag ställde mig på stenplattorna utanför vår ingång och lade ryggsäcken på en utemöbel för att enkelt kunna krama hundarna, drog en hand genom mitt flottiga hår och tryckte ner dörrhandtaget.Men tja, mer än så blev det inte. Dörren var låst och jag var på vad man, rätt så objektivt, kallar fel sida av den. Hundarna började skälla och grannarna skrattade. Men klyftig som jag är plockar jag upp mobilen med hela 15 procent batteri och ringer mamsens mobil.
Det ringer och ringer. Hon svarar inte. Lugnt, tänker jag, jag ringer jobbet. Det ringer och ringer. Ingen svarar. Inte en enda kaffedrickande lärare eller vaktmästare i en hel skola lyfter på luren som står mellan mig och den låsta dörren.
Men efter att ha stått öga mot öga med den kroatiska polisen tänker jag att jag med mina nya erfarenheter säkerligen lyckas med ett smärre inbrott i mitt eget hem. Har man väl börjat sätta sig emot lagar och regler kan man lika gärna fortsätta. Jag minns det som om det var igår, vi går upproriskt på den första spårvagnen som stannar framför oss, misslyckas med vår kommunikation med konduktören och möter biljettkontrollanten med en gång (händelsen som idag har blivit det grova brottet och kontrollanten som blivit polis).
Vårt hus är fruktansvärt inbrottssäkert. Framför fönstret som jag smidigt tänkte lirka upp och graciöst klättra in genom är buskar planterade och fästingar biter mer än något avskräckande larm.
Jag sätter mig och läser en dålig bok och tänker att min mamma minsann inte ska få några presenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar